Jag tror den enda träningen jag haft genom åren är starka riktlinjer och uttalanden. Sen i mer mogen ålder så lär jag mig att dra nytta av andras klumpighet. Jag ser på när morsan freakar för att far inte svarar, eller ”va”ar henne lite för mycket. Hur frekventa, omedvetna, naturliga konstigheter blir till psykningar. Och att man inte bör stänga ytterdörren i någons ansikte, för att snöregnet gör sig bättre utomhus & genom köksingången men helst inte här.
Men jag är en novis, jag märker det varje dag. Det finns som sagt minst två olika sorter. Den sorten som vet hur mycket som helst och inte orkar och den sorten som tror dom kan en hel del, vill, men egentligen inte är så intresserade, för stunden i alla fall. Så kan jag egentligen inte heller säga. Jag hör i alla fall till den senare. Jag vill verkligen inte vara otrevlig. Jag vill vara lugn och sansad och ha en naturlig intressegrund för allt och alla och omedvetet använda den för att få reda på vardagliga saker, hur folk mår och vad dom kanske ska göra sen. Jag vill ha en kontrollerad röst så att jag inte skriker ut hej, som jag gjorde till den stackars lunchrums-tjejen. Jag vet inte om felet är att jag försöker. Nyligen har jag i alla fall lärt mig att töntiga ytligheter som att fråga folk vafan dom ska göra i helgen visst ska vara ganska bra fråga. Helt till min förvåning får man visst ställa den frågan till vem man vill, nästan när som helst.

Så är det. Bara så ni vet det så granskar jag er, era samtal och lär mig. Naturligt vett och etikett.